lördag 17 oktober 2009
Solnatattare
fredag 2 oktober 2009
"Gaiskärnan"
onsdag 30 september 2009
Snart kommer min och nils nya video upp!! :D:D
måndag 2 mars 2009
Regnet öste ner. Daggen som fanns på gräset nästan frös till is. Den starka vinden gjorde regndropparna dubbelt så kalla. Träden var kala och löven som en gång funnits där låg utspridda över gatorna. Idag var det en typisk oktoberkväll som svepte in över Göteborg. Det var idag IFK Göteborg skulle vinna SM- Guld, för första gången under hela min livstid.
Jag och mina kompisar hade bestämt träff på Ullevi ungefär 90 min innan matchen skulle starta. Vi kunde inte vänta så länge, så vi bestämde oss för att träffas ca 3 timmar innan matchstart istället. Vi ville gärna vara nära arenan eftersom den gav oss en slags injektion av lugn. När man var utanför Ullevi tänkte man på all den prestige och alla andra saker som hör till när man vinner SM- Guld. När det var dags för matchstart lade sig pirret som en stor boll inuti magen. Och den bara växte och växte. Inne på ståplats pumpade hjärtat och man kunde långsamt se hur de tomma platserna på arenan långsamt försvann. Plats efter plats försvann och temperaturen inne på Ullevi bara steg och steg.
Ute på stan hade stämningen varit på helspänn i flera dagar. Alla Sveriges medier pratade om det första guldet den gamla mästarklubben var på väg att ta. Hela Sverige tänkte på IFK Göteborg och matchen på söndag. Ingen kunde undgå att missa det, ingen ville heller undgå att missa det. Detta var en av de absolut viktigaste matcherna IFK Göteborg någonsin spelat under klubbens historia.
Regnet fortsatte att ösa ner, Vinden blåste nästan kuling och kylan fortsatte att hålla i sig. Trots detta var det ingen som frös inne på Ullevi. När spelarna sprang in på planen bemöttes de av ett dån från 42 000 åskådare. Dessa 11 män hade en hel stads förväntan mot sig. Förväntningarna var enorma och om de skulle vinna skulle de hyllas men om de skulle förlora skulle de sågas. Denna match betydde allt. Det är vid såna här stunder fotboll är som bäst och man fullständigt struntar i att det öser ner.
Samtidigt kändes det som om jag inte riktigt var där. Säsongen 2007 började tungt, nattsvart. Förlust efter förlust radades upp. Det var i och för sig väntat eftersom Blåvitt föregående år hade slutat på en blygsam åttondeplats. ”Experterna” tippade inte ens att Blåvitt skulle nå en topp 5 placering, vi såg ju senare hur det tipset gick. Ändå trodde jag på något sätt att IFK skulle vinna guld, trots fjolårets placering, trots tipsen och trots tränarflykten. Det var vår tur nu. Vi hade alla hopp om SM- Guld och hoppet kan man inte få bort.
Väl inne på Ullevi hade IFK nyss gjort 1-0. Helt plötsligt försvann allt pirr som nyss hade funnits där. Nu visste jag att dem skulle greja det. Det var jag helt säker på. Läktarna gungade och händer höjdes mot skyn. En stund senare kom 2-0. Jag kände en otrolig lättnad, ungefär som om man tog av 30 kilo från mitt bröst. Sången skanderade mellan läktarna på Ullevi. Tänk dig 40 000 sjungande supportrar som sjunger bara för att heja fram sitt Blåvitt. Det är någonting man inte hör varje dag. Det var också nu man började känna att alla hopp om SM- Guld började slå in. Den stickande känslan av bengalrök som letade sig in genom näsan. Speakerns röst som vädjade till publiken att hålla sig kvar på läktarna. Sist men inte minst det iskalla regnet som begravde publiken på Ullevi. Just nu var de här tre sakerna de ljuvligaste på hela jorden. Slutsignalen gick och 15 000 lyriska supportrar stormade planen i vild glädje. Medelålders män kysste spelare och tränare för att visa sin uppskattning, Glädjen var total och IFK Göteborg var svenska mästare i fotboll år 2008. Nu när man var äntligen var där efter alla dessa år visste man inte riktigt vad man skulle säga eller göra. Jag ställde mig själv frågan, Är det så här det känns att vinna SM- Guld? Just då kunde jag inte tänka mig något annat svar än att mitt enorma glädjerus som forsade genom kroppen gav svar på tal. Det är alltså så här det känns att vinna Guld tänkte jag. Efter det stormade jag planen och skrek ut min glädje högst av alla på hela Ullevi. Detta var utan tvekan det absolut lyckligaste ögonblicket jag någonsin har upplevt. Känslan att mitt lag, Göteborgs lag är bäst i Sverige igen.
söndag 11 januari 2009
fredag 9 januari 2009
Stå på er Blåvitt!
Jag tycker ofta man hör supportrars missnöje om hur dåligt IFK värvar. Att de säger att det är bra att de satsar på unga, men inte bara ungdomar. De vill ha etablerade spelare som ger rutin och ger truppen en bredd, en bredd som de tycker fattas. Okej, Till viss del kan jag hålla med alla de här supportrarna, till viss del inte. Självklart är det viktigt att ha spelare med rutin i truppen men den sorten har vi redan gott om. Vi har gubbar som T.O, Hysén, Sella med fler. Sen tror jag att t.ex. Wernblom kommer att axla de gamla gubbarnas ansvar väldigt snart om han inte redan har börjat göra det. Däremot kan man inte ha ett lag endast uppbyggt på en massa ungtuppar under 20 år. Detta har inte heller blåvitt. 2007 vann IFK guld, det var två år sen. Alltså var alla killar i truppen två år yngre än var de är idag. Vid den tiden var det ingen som klagade på hur dåligt IFK värvade, men det gör man nu. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Sedan de vann guld har samtliga spelare fått med sig två års rutin, alltså har de blivit två år bättre. Det som vi har idag är inte på något sätt sämre än det lag vi hade för två år sen, snarare bättre, Jag skulle till och med vilja säga att det är mycket bättre än det laget vi hade inför säsongen 2008 (eftersom vi hade tappat spelare som Bengt Andersson och Marcus Berg).
Dessutom är det inte bra för klubben att ta in för många spelare inför varje säsong. Här har vi några praktexempel som jag ska ta upp. Malmö och AIK framförallt. Båda dessa lag har värvat som idioter de senaste åren. Även Gais som redan har gjort klart med 8 spelare plus en tränare inför nästa säsong. Många supportrar tycker säkert detta är jättespännande och de hoppas verkligen att någon kommer att vara riktigt riktigt bra, Men hur ofta händer det? Inte ofta. Om IFK hade tagit in åtta spelare inför nästa säsong hade jag tyckt det var åt helvete rent ut sagt. En av de viktigaste aspekterna som gör ett lag till ett storlag i allsvenskan är att laget har en stomme och att alla känner sig trygga med varandra, Det ska kännas som ett kompisgäng. Det gör det inte om man tar in så många nya spelare varje år. Dessutom så är det ju faktiskt så att spelare kostar pengar. Tro det eller ej, men så är det! Onödiga kostnader som hade kunnat undvikas om man hade valt att göra som blåvitt har gjort den senaste tiden. Att satsa på eget material eller lokala svenska talanger.
Ännu ett exempel på hur det kan gå om man värvar för mycket behöver vi inte gå speciellt långt för att hitta. Det exemplet har vi inom vår egen förening IFK Göteborg. Under stora delar av 80 och 90 talet var IFK laget inom svensk fotboll. Så var det bara. Vi var bäst, ingen sa något om det. Efter guldet 1996 kom vi på en retsam andraplats året efter. Vad gjorde man åt det? Jo, man värvade hem meriterade spelare för nära 15 miljoner kr. Spelare som Christian Carlsson och Jocke Persson skulle rädda Blåvitt och ta hem pokalen till Göteborg igen. Trots detta gick det inte riktigt som man hade hoppats på. Man slutade på en åttondeplats det året och var oerhört nära att nedgraderas en serie. 11 år senare och över 100 miljoner i förlorat kapital fick man äntligen se pokalen hemma i Göteborg igen.
Så vad vill jag få ut av den här texten?
Jag bönar och ber till IFK och Håkan Mild att fortsätta som de gör nu och skita i alla som tycker något annat. Vi har inte de resurser som andra europeiska storlag har så därför kan vi inte köpa in toppspelare till vår klubb. Vi måste anpassa oss efter våra resurser vilket t.ex. inte Gais och AIK gör. De lever över sina resurser och jag vill verkligen inte sluta som Gais, som köper in nära ett dussin spelare i hopp om att nån i den bunten ska var bra. Usch! Den vägen vill jag verkligen inte se IFK växla in på. Så, snälla IFK, stå på er och fortsätt på den inslagna vägen!
